Kaos som system i Laura Limas ‹Den nakna magikern› (2014)

Laura Lima
Bonniers konsthall
10 september - 30 november 2014

Brasilianska Laura Limas (1971) första nordiska separatutställning pågår just nu på Bonniers konsthall i Stockholm. I ett antal magiska verk får vi möta Limas vilda och intelligenta installationer. I Den nakna magikern som visas i den största av utställningssalarna besöker vi magikern som nogsamt arbetar med att rulla små lerkluttar i vad som verkar vara dennas boning och ateljé.

Salen är uppdelad i rum. Rummen är i sin tur fyllda från golv till tak med föremål såsom böcker, papper, tyg, lampor, trasiga möbler, påsar och så vidare, mycket o-/organiserat på hyllplan som tycks sväva fritt jäms med väggarna. Arbetslampor lyser upp alltsammans.

När jag träder in i Den nakna magikerns "boning" drabbas jag av samma fascination som jag kände när jag som liten följde med till någon av min pappas konstnärsvänners ateljéer. Min haka faller ner, ögonen vandrar från objekt till objekt, stannar upp vid något, fortsätter...
I all evighet.

Det är en hoarder som huserar här. Vad ska hen med alla dessa saker? kanske några tänker. Min intuition säger mig att allt är viktigt. Varenda detalj har betydelse. Laura Lima bjuder oss på ett välbehövligt besök i ett kreativt näste i ordnat kaos.

Köttsligt och inoljat, balsam och matgegg

Sneeze to Squeeze, Mika Rottenberg
Magasin 3
8 februari - 2 juni 2013
















Mika Rottenbergs utställning ägnas åt installation och video. I en grupp högljudda verk iakttar vi människor som utför olika typer av bisarra sysslor som på något sätt kan härröras till produktion. Det körs lastbil, knådas deg, ystas, kontorsarbetas, osv. Det enda verk som inte kan kopplas till arbete – och som har en man som protagonist –  är Sneeze (2012), i vilken en man nyser ut objekt ur sin enorma näsa. Plaff! En köttbit. Plaff! En kanin. Klonk! En glödlampa. Så det handlar ju fortfarande om produktion på ett visst plan.

Flera av verken behandlar fysiskt material (gummi eller mat) som bearbetas fysiskt av kvinnor som är frodiga, väldigt svettiga, har långa rosa naglar att krafsa med, långt hår att fösa med. Dessa damer finner vi i olika konstellationer och märkliga samarbeten.

Ett verk som jag framförallt fastnar för, eller snarare i är träkojan Cheese (2008). Inne i det fäbodslika bygget visas simultant ett antal filmer där en grupp kvinnor med extremt långt hår och vita särkar vallar och mjölkar getter, åsnor och ankor (de sistnämnda mjölkas självfallet inte), springer, sitter, hämtar vatten i ett vattenfall, ystar samt tillverkar en slutprodukt i flaska som saluförs genom en lucka liknande den som finns i vissa kloster. Man drabbas av en ambivalent känsla – dels viljan att förena sig med de här 'naturliga' kvinnorna i deras hantverke, dels stress över deras hektiska, underliga vardag. Verket är baserat på en familj vars kvinnor hade frodig hårväxt och som ägnade sig åt att sälja ett mirakelmedel för just hår.

 

Rottenbergs Tsss (2013), består av ett trasigt luftkonditionerings-aggregat vars kondens droppar ner i en het stekpanna på en påslagen kokplatta. Var droppe gör ljudet "tsss". Ovanpå aggregatet står en dekorativ planta i plastkruka. Den här typen av installationer tilltalar mig då de ju på något sätt är ready mades version 2.0. Tre vardags-objekt i konstmiljö som i samklang skapar fräsljud som sätter punkter i vardagen. Objekten som används i verket finns också med som rekvisita i Rottenbergs filmer.

Fantasieggande anatomi tänder på gränserna

Människans inre i genomsnitt av Lisa Jonasson, Bonniers Konsthall
25 januari - 29 april 2012

Lisa Jonassons märkliga fantasivarelser ställs ut i spetsen av Bonniers Konsthall nu i vår. Det är en färgexploderande utställning som både har ett yttre, som syns genom konsthallens fönster i form av gigantiska 2D-varelser och ett inre – i form av en intim utställning med ett fåtal verk i en planering som får mig att associera till en operationssal.

I mitten av salen, på operationsbordet, ligger en anatomi i en mänsklig siluett, På en plats måste det finnas lukt och utseende, saker, ljusförhållande och akustik (2012). Kroppen är klyvd i två delar och inuti finns organen som inte är organ utan snarare tankar, gestalter, symboler och mönster. Mönster som påminner om de som finns i native art och figurer som påminner om Hieronymus Boschs fantasieggande akrobater och världarna som omger dem.

Verkens titlar är berättande, som "Tänder på gränserna", "O store bebis" eller "Verksamheter som inte får störas" och detta styr tolkningen något. Om inte hade vi, utifrån våra olika kulturella normer kunnat tolka verken på vitt skilda sätt.
    
Jag älskar färg- och detaljrikedomen i Jonassons collage. Hon måste ha slitit sitt hår när hon klippte ut varenda litet finger, hår och varje partikel till bilderna. Varje färg är uppskruvad till maxvolym och om verken hade kunnat låta hade det varit festival spetsad med LSD. Det är som att en person med ett maniskt intresse för färgglada papper och små detaljer blivit ombedd att göra en betraktelse över mänskligheten och alla dess obegripliga företeelser.

Viktig filmkonst visas på Bonniers konsthall

Resan till Månen. Före och efter film. Bonniers Konsthall
8 februari - 8 april 2012

                                                                    Bild från Le Voyage dans la lune (1902)

Just nu pågår Resan till Månen på Bonniers Konsthall, en grupputställning i vilken vi får se smakprov från konstens "hundraåriga kärleksförhållande" till filmen. Utställningen är uppkallad efter Georges Méliès klassiska Le voyage dans la lune, världens första science fictionfilm från 1902. I stumfilmen reser sex vetenskapsmän till månen i en spolformad farkost, rövar hem en månmänniska och blir firade av en välkomstkommite som hjältar. Utställningen på Bonniers Konsthall bjuder oss också på en resa.

I den största salen på Bonniers konsthall möts vi av Douglas Gordons samlingsverk med den självbeskrivande titeln Pretty Much Every Video and Film Work From About 1992 Until Now. To Be Seen On Monitors, Some With Headphones, Others Run Silently and All Simultaneously (1992-), där en stor skara filmer visas simultant på tv-skärmar. Här finns nära på pornografiska filmer med kopulerande händer, en döende fluga och ett ihopklipp av Psycho – 24 hour Psycho, för att nämna några. Filmerna ger en känsla av det mediebrus är vår vardag.

I utställningen visas viktiga videoverk av Lillian Schwartz, Dara Birnbaum och Ming Wong. Lillian Schwartz var en av de första att göra helt digital filmkonst och i hennes Pixillation från 1970 exploderar pixlar i rött och svart över skärmen till rytmiskt pumpande musik. Det är fantastiskt att ett verk som detta skapades redan i början på 70-talet.
     En annan kvinnlig hjälte är Dara Birnbaum som 1978-79 gjorde verket Technology/Transformation: Wonderwoman, en sex minuter lång dekonstruktion av karaktären Wonderwoman baserad på klipp från teveserien.
      Ett helt rum är dedikerat till Ming Wongs verk Persona Performa (2011). Verkets förlaga är Ingemar Bergmans känsloladdade film Persona och Wong låter 24 skådespelare göra samma gester och rörelser som Liv Bergman gör i originalet. Tillsammans bildar rörelserna en koreografi och mönster över de gigantiska skärmar som verket visas på. Det intressanta är att se om skådespelare med helt olika egenskaper kan framföra samma känsla som Ullman genom att kopiera hennes mimspel eller genom att bära hennes för filmen utmärkande attribut – ett svart hårband och vitt nattlinne.

 

                                                                    Rosa Barbas Stage Archive (2011)

Ett av utställningens få fysiska verk är Rosa Barbas Stage Archive (2011), ett snurrande, smattrande hjul med startsladdar av filmremsor – de remsor film som används för att förenkla inladdningen i projektor, från olika tider och länder. Verket påminner om en liggande projektor där filmremsorna spårat ur och är på väg att trassla ihop sig. Samtidigt är verket på något vis harmoniskt i de lugna vågliknande rörelser som uppstår när överflödig film bildar mönster mot den upplysta bakgrunden.

På väg ut möts vi av ljudverket Kajsa eller Marta, som är originalets titel, av Alex Reynolds. Verket består av en uppläsning av ett manuskript som handlar om någon av de museivärdar som vi vet finns där på andra sidan väggen. Det beskriver hur hon, Kajsa, rör sig och händelser som inträffat tidigare i hennes liv. Du, som besökare, är den person som beskådar henne utifrån, gör henne obekväm och påminner henne om tidigare skeenden. Du är protagonisten i filmen som beskriver hennes liv.

Filmen är, trots att den bara funnits i drygt hundra år, ständigt närvarande i våra liv. Filmen beskriver oss, vår rika fantasi, det som händer och det som inte får hända. Vi liknar händelser i vårt reella liv vid filmscener för att göra det verkligt eller för att beskriva känslan av overklighet. Filmen kommer oss så nära för att den har många av de beståndsdelar som gör att vi känner – berättelse, bild, ljus, ljud och musik. Resan till månen är en intressant blandning av verk från olika tidsepoker och med vitt spridda teman som lämnar en betraktare som mig upprymd, om jag får lov att vara så putslustig.

Teoretisk abstraktion blir handling?

Abstract Possible: The Stockholm Synergies, Tensta Konsthall
12 januari - 22 april 2012

                                                                     Mika Tajimas The Extras

Årets i särklass svåraste utställning, Abstract Possible: The Stockholm Synergies finns delvis på Tensta Konsthall. Den kommer ur ett pågående forskningsprojekt som "undersöker abstraktion och samtidskonst" och är curerad av Maria Lind. Sedan 2010 har projektet befunnit och utvecklats på Malmö Konsthall, Museo Tamayo i Mexico City och White Space i Zürich. Utställningen är uppdelad i tre delar som ställs ut på konsthallen, Bukowskis respektive i ett seminarierum på Centrum för modevetenskap på Stockholms universitet. Man eftersträvar att ta upp teman som formell abstraktion, ekonomisk abstraktion och tillbakadragandets strategier.

Formell abstraktion är abstraktion av den klassiska typen som vi är vana vid inom konstvetenskap – i måleri, skulptur, video och installation. Den formella delen finner vi på TK. Delen om ekonomisk abstraktion är utställd på Bukowskis och ämnar "[...]peka ut och implicera ekonomiska kopplingar, och därigenom diskutera förändringar i förhållanden till konstens finansiering". Man tar upp pengars genuint abstrakta värde och hur den ekonomiska abstraktionen berör konst och ekonomi. I den tredje delen av verket samlever två konstverk med modestudenter och -lärare i en seminariesal på universitetet – en minst sagt tillbakadragen strategi.

På Tensta Konsthall möts vi av en samling skulpturer, tavlor, installationer och möbler. Salen är upplyst med lysrör och tapetserad med en hysterisk limegrön tapet. Verken är kalla och man bläddrar hysteriskt i det tillhörande informationsbladet för att på något sätt få en känsla för vad konstnärerna till dessa monokroma tryck, geometriska former och osittbara möbler försöker förmedla.

Jag fastnar för Mika Tajimas The Extras, något som ser ut som en ställning för transport för konst. I denna står utskurna former som enligt informationsbladet är paneler från ett "the action office" – ett system för att dela upp kontorslandskap i cubicles. Panelerna är nu omklädda med nya färgglada tyger. Samtidigt som verket är ett verk i sig är det också en symbol för "slackern" som är ett tema av intresse för Tajima. Här visas en förvaringsenhet som förvägrar sin betraktare ett enkelt betraktande av verken. Lite som utställningen i helhet skulle jag säga.

Den haltande musketören

Turner, Monet, Twombly. Moderna Museet 8 oktober 2011 - 15 januari 2012

Sena verk av två av konstens största herrar ställs ut på Moderna Museet i Stockholm, J. M. W. Turner och Claude Monet. En tredje har kastats in, Cy Twombly. Turner och Monet skapade konst med stort k. Sådan konst som pensionärer älskar att stå i klasar framför och tumma på de röda glasögonbågarna samtidigt som de hummar samstämmigt. Twombly skapade konst som samma pensionärer vill förstå för att verka vara med i svängen, va. Det gör de inte, med all rätt. 

                                           Turner, The Fighting Temeraire tugged 
                                                             to her last Berth to be broken up (1893)

Turner är mest känd för det vita ljus som finns i kombinationen mellan himmel och vatten som finns i många av hans landskapsmålningar. Han målade disiga morgonutsikter, skepp i slag eller stadsvyer på ett sätt som gör att det känns som att målningen nästan rusar över en. Monet är impressionisten vars konst blev mer och mer abstrakt i takt med att hans ögonskada försämrade hans syn. Hans mest kända verk är de som visar den kinesiskinspirerade bro som fanns i hans trädgård i Giverny och näckrosorna på dammen under den.
 
Cy Twombly målar tavlor i den stilen som går under benämningen 'modern konst' av de som inte känner till konst så väl. Det är tavlor med fläckiga färgfält i den stilen som slicka mäklare hänger över den danska soffan i lägenheten med warehousekänsla. Det är verk vars enda positiva attribut är att de finns en masse, så att det verkar som att Cy verkligen menade allvar.

När det finns något som faktiskt är magiskt i Turners ljusfenomen och Monets abstrakta näckrosor känns det mest som att Twombly är inslängd som en representant för det moderna och inte så lite som utfyllnad i en utställning som inte varit komplett om den inte vilade på en treenighet.

Palestinsk konstaterande absurdism

Ex-terrestrial av Larissa Sansour, Kulturhuset 23 oktober - 13 februari 2010 

Larissa Sansour, född 1973 i Jerusalem, kommenterar Israels ockupation av Palestina i tre videoverk och en installation som just nu ställs ut på Kulturhuset i Stockholm i en utställning producerad av Estelle af Malmborg. Hennes kritik av Israel är inte krigisk, utan snarare ett mullrande konstaterande av situationens absurditet. 
     
I den svart-vita filmen Soup Over Bethlehem (2006) möter vi en grupp vänner som tillsammans intar en måltid med Västbanken som bakgrund. Vännerna samtalar först om nationalrätten Mloukhieh som de äter och hur denna växt har krafter som är så starka att växten tidigare förbjudits. Samtalet glider sedan över till att behandla temat ockupation och hur man kan ta sig ut eller in i de ockuperade staterna med dubbla pass samt rädslan de känner i dessa situationer. Tillsammans konstaterar de att "Occupied people will be occupied" och drar skämtet "I'm so occupied these days" "Aren't we all?" - vilket visar hur Sansour närmar sig ämnet ockupation i sin konst. 

                                                                    Larissa Sansour, Soup Over Bethlehem (2006)

I Land Confiscation Order 06/24/T från 2007 ser vi Sansour och hennes bror tala om hur deras mark och hus ska beslagtas av den israeliska staten. Samtalet behandlar minnen om mormodern och huset, möjligheten att plantera aprikosträd på marken istället för oliv (som räknas som en vild planta som inte behöver omvårdnad av den israeliska staten) och viljan att bygga ett monument på platsen – ett monument som lockar besökare från hela världen. Under samtalets gång sveper syskonen ett långt svart tyg runt huset som ett sorgeband. Vi ser också det svarta tyget fladdra över det palestinska landskapet.
      Brodern berättar om en återkommande mardröm han haft, att en stor tanker kör in i huset. Han uttrycker en stor sorg över att inte kunna skydda marken som alltid varit deras. På platsen ska en väg och en del av den höga mur som israeliska armén stänger in Palestina med byggas. Brodern säger att han vill åka till USA och skaffa dubbel nationalitet för att sedan komma tillbaka som fundamentalistisk jude och kräva att få bosätta sig på marken. Man märker hur Sansour och hennes bror är vana vid ockupationen, hur de levt med den hela sina liv. De pratar om den på ett lugnt sätt men hela tiden med en ironisk ton.
      
"Jerusalem we have a problem" anropar kosmonauten Sansour i filmen A Space Exodus från 2009. För att sedan säga något i stil med "Nä, inte ett så stort problem", vi iakttar den kvinnliga kosmonauten, iklädd en rymddräkt med traditionella arabiska tofflor, styra skeppet ut i rymden, långsamt klättra ner för stegen för att sedan placera den första palestinska flaggan på månen. Från farkosten hörs anropet "One small step for Palestina, one giant leap for mankind." Filmmusiken är en arabiskinfluerad version av musiken till 2001 – A Space Oddyssey. 
      Filmen avslutas med att kosmonauten ses sväva iväg, ut i den ändlösa rymden. Till verket hör också en grupp skulpturer som kallas Palestineauts, 50 centimeter höga ansiktslösa rymdgubbar iklädda vita dräkter med den palestinska flaggan på magen och arabiska skor. Dessa reser numer runt som ett fristående verk för att påminna om Palestina.