Fantasieggande anatomi tänder på gränserna

Människans inre i genomsnitt av Lisa Jonasson, Bonniers Konsthall
25 januari - 29 april 2012

Lisa Jonassons märkliga fantasivarelser ställs ut i spetsen av Bonniers Konsthall nu i vår. Det är en färgexploderande utställning som både har ett yttre, som syns genom konsthallens fönster i form av gigantiska 2D-varelser och ett inre – i form av en intim utställning med ett fåtal verk i en planering som får mig att associera till en operationssal.

I mitten av salen, på operationsbordet, ligger en anatomi i en mänsklig siluett, På en plats måste det finnas lukt och utseende, saker, ljusförhållande och akustik (2012). Kroppen är klyvd i två delar och inuti finns organen som inte är organ utan snarare tankar, gestalter, symboler och mönster. Mönster som påminner om de som finns i native art och figurer som påminner om Hieronymus Boschs fantasieggande akrobater och världarna som omger dem.

Verkens titlar är berättande, som "Tänder på gränserna", "O store bebis" eller "Verksamheter som inte får störas" och detta styr tolkningen något. Om inte hade vi, utifrån våra olika kulturella normer kunnat tolka verken på vitt skilda sätt.
    
Jag älskar färg- och detaljrikedomen i Jonassons collage. Hon måste ha slitit sitt hår när hon klippte ut varenda litet finger, hår och varje partikel till bilderna. Varje färg är uppskruvad till maxvolym och om verken hade kunnat låta hade det varit festival spetsad med LSD. Det är som att en person med ett maniskt intresse för färgglada papper och små detaljer blivit ombedd att göra en betraktelse över mänskligheten och alla dess obegripliga företeelser.

Viktig filmkonst visas på Bonniers konsthall

Resan till Månen. Före och efter film. Bonniers Konsthall
8 februari - 8 april 2012

                                                                    Bild från Le Voyage dans la lune (1902)

Just nu pågår Resan till Månen på Bonniers Konsthall, en grupputställning i vilken vi får se smakprov från konstens "hundraåriga kärleksförhållande" till filmen. Utställningen är uppkallad efter Georges Méliès klassiska Le voyage dans la lune, världens första science fictionfilm från 1902. I stumfilmen reser sex vetenskapsmän till månen i en spolformad farkost, rövar hem en månmänniska och blir firade av en välkomstkommite som hjältar. Utställningen på Bonniers Konsthall bjuder oss också på en resa.

I den största salen på Bonniers konsthall möts vi av Douglas Gordons samlingsverk med den självbeskrivande titeln Pretty Much Every Video and Film Work From About 1992 Until Now. To Be Seen On Monitors, Some With Headphones, Others Run Silently and All Simultaneously (1992-), där en stor skara filmer visas simultant på tv-skärmar. Här finns nära på pornografiska filmer med kopulerande händer, en döende fluga och ett ihopklipp av Psycho – 24 hour Psycho, för att nämna några. Filmerna ger en känsla av det mediebrus är vår vardag.

I utställningen visas viktiga videoverk av Lillian Schwartz, Dara Birnbaum och Ming Wong. Lillian Schwartz var en av de första att göra helt digital filmkonst och i hennes Pixillation från 1970 exploderar pixlar i rött och svart över skärmen till rytmiskt pumpande musik. Det är fantastiskt att ett verk som detta skapades redan i början på 70-talet.
     En annan kvinnlig hjälte är Dara Birnbaum som 1978-79 gjorde verket Technology/Transformation: Wonderwoman, en sex minuter lång dekonstruktion av karaktären Wonderwoman baserad på klipp från teveserien.
      Ett helt rum är dedikerat till Ming Wongs verk Persona Performa (2011). Verkets förlaga är Ingemar Bergmans känsloladdade film Persona och Wong låter 24 skådespelare göra samma gester och rörelser som Liv Bergman gör i originalet. Tillsammans bildar rörelserna en koreografi och mönster över de gigantiska skärmar som verket visas på. Det intressanta är att se om skådespelare med helt olika egenskaper kan framföra samma känsla som Ullman genom att kopiera hennes mimspel eller genom att bära hennes för filmen utmärkande attribut – ett svart hårband och vitt nattlinne.

 

                                                                    Rosa Barbas Stage Archive (2011)

Ett av utställningens få fysiska verk är Rosa Barbas Stage Archive (2011), ett snurrande, smattrande hjul med startsladdar av filmremsor – de remsor film som används för att förenkla inladdningen i projektor, från olika tider och länder. Verket påminner om en liggande projektor där filmremsorna spårat ur och är på väg att trassla ihop sig. Samtidigt är verket på något vis harmoniskt i de lugna vågliknande rörelser som uppstår när överflödig film bildar mönster mot den upplysta bakgrunden.

På väg ut möts vi av ljudverket Kajsa eller Marta, som är originalets titel, av Alex Reynolds. Verket består av en uppläsning av ett manuskript som handlar om någon av de museivärdar som vi vet finns där på andra sidan väggen. Det beskriver hur hon, Kajsa, rör sig och händelser som inträffat tidigare i hennes liv. Du, som besökare, är den person som beskådar henne utifrån, gör henne obekväm och påminner henne om tidigare skeenden. Du är protagonisten i filmen som beskriver hennes liv.

Filmen är, trots att den bara funnits i drygt hundra år, ständigt närvarande i våra liv. Filmen beskriver oss, vår rika fantasi, det som händer och det som inte får hända. Vi liknar händelser i vårt reella liv vid filmscener för att göra det verkligt eller för att beskriva känslan av overklighet. Filmen kommer oss så nära för att den har många av de beståndsdelar som gör att vi känner – berättelse, bild, ljus, ljud och musik. Resan till månen är en intressant blandning av verk från olika tidsepoker och med vitt spridda teman som lämnar en betraktare som mig upprymd, om jag får lov att vara så putslustig.

Teoretisk abstraktion blir handling?

Abstract Possible: The Stockholm Synergies, Tensta Konsthall
12 januari - 22 april 2012

                                                                     Mika Tajimas The Extras

Årets i särklass svåraste utställning, Abstract Possible: The Stockholm Synergies finns delvis på Tensta Konsthall. Den kommer ur ett pågående forskningsprojekt som "undersöker abstraktion och samtidskonst" och är curerad av Maria Lind. Sedan 2010 har projektet befunnit och utvecklats på Malmö Konsthall, Museo Tamayo i Mexico City och White Space i Zürich. Utställningen är uppdelad i tre delar som ställs ut på konsthallen, Bukowskis respektive i ett seminarierum på Centrum för modevetenskap på Stockholms universitet. Man eftersträvar att ta upp teman som formell abstraktion, ekonomisk abstraktion och tillbakadragandets strategier.

Formell abstraktion är abstraktion av den klassiska typen som vi är vana vid inom konstvetenskap – i måleri, skulptur, video och installation. Den formella delen finner vi på TK. Delen om ekonomisk abstraktion är utställd på Bukowskis och ämnar "[...]peka ut och implicera ekonomiska kopplingar, och därigenom diskutera förändringar i förhållanden till konstens finansiering". Man tar upp pengars genuint abstrakta värde och hur den ekonomiska abstraktionen berör konst och ekonomi. I den tredje delen av verket samlever två konstverk med modestudenter och -lärare i en seminariesal på universitetet – en minst sagt tillbakadragen strategi.

På Tensta Konsthall möts vi av en samling skulpturer, tavlor, installationer och möbler. Salen är upplyst med lysrör och tapetserad med en hysterisk limegrön tapet. Verken är kalla och man bläddrar hysteriskt i det tillhörande informationsbladet för att på något sätt få en känsla för vad konstnärerna till dessa monokroma tryck, geometriska former och osittbara möbler försöker förmedla.

Jag fastnar för Mika Tajimas The Extras, något som ser ut som en ställning för transport för konst. I denna står utskurna former som enligt informationsbladet är paneler från ett "the action office" – ett system för att dela upp kontorslandskap i cubicles. Panelerna är nu omklädda med nya färgglada tyger. Samtidigt som verket är ett verk i sig är det också en symbol för "slackern" som är ett tema av intresse för Tajima. Här visas en förvaringsenhet som förvägrar sin betraktare ett enkelt betraktande av verken. Lite som utställningen i helhet skulle jag säga.