Magasin 3
8 februari - 2 juni 2013
Mika Rottenbergs utställning ägnas åt installation och video. I en grupp högljudda verk iakttar vi människor som utför olika typer av bisarra sysslor som på något sätt kan härröras till produktion. Det körs lastbil, knådas deg, ystas, kontorsarbetas, osv. Det enda verk som inte kan kopplas till arbete – och som har en man som protagonist – är Sneeze (2012), i vilken en man nyser ut objekt ur sin enorma näsa. Plaff! En köttbit. Plaff! En kanin. Klonk! En glödlampa. Så det handlar ju fortfarande om produktion på ett visst plan.
Flera av verken behandlar fysiskt material (gummi eller mat) som bearbetas fysiskt av kvinnor som är frodiga, väldigt svettiga, har långa rosa naglar att krafsa med, långt hår att fösa med. Dessa damer finner vi i olika konstellationer och märkliga samarbeten.
Ett verk som jag framförallt fastnar för, eller snarare i är träkojan Cheese (2008). Inne i det fäbodslika bygget visas simultant ett antal filmer där en grupp kvinnor med extremt långt hår och vita särkar vallar och mjölkar getter, åsnor och ankor (de sistnämnda mjölkas självfallet inte), springer, sitter, hämtar vatten i ett vattenfall, ystar samt tillverkar en slutprodukt i flaska som saluförs genom en lucka liknande den som finns i vissa kloster. Man drabbas av en ambivalent känsla – dels viljan att förena sig med de här 'naturliga' kvinnorna i deras hantverke, dels stress över deras hektiska, underliga vardag. Verket är baserat på en familj vars kvinnor hade frodig hårväxt och som ägnade sig åt att sälja ett mirakelmedel för just hår.
Rottenbergs Tsss (2013), består av ett trasigt luftkonditionerings-aggregat vars kondens droppar ner i en het stekpanna på en påslagen kokplatta. Var droppe gör ljudet "tsss". Ovanpå aggregatet står en dekorativ planta i plastkruka. Den här typen av installationer tilltalar mig då de ju på något sätt är ready mades version 2.0. Tre vardags-objekt i konstmiljö som i samklang skapar fräsljud som sätter punkter i vardagen. Objekten som används i verket finns också med som rekvisita i Rottenbergs filmer.
